En resa i ångest
Det känns ofta som man lever efter ett schema, efter lagar och regler som samhället har bestämmt men även en själv. De där osynliga reglerna man tillslut kan tröttna på. Jag kanske inte klarar av att t.ex jobba heltid, men du är duktigare om du jobbar heltid. Du klassas alltid som duktig om du gör lite mer än alla andra, du jobbar, du pluggar, du har fritid, du är produktiv och aldrig har du en dålig dag. Som en robot som bara gör. Och det som händer sen... Vad händer då? Kanske inte för alla men för många. Du går in i den där tjocka fula väggen. Du ramlar ner och du orkar ingenting, du orkar inte gå upp för sängen, du orkar inte gå ut. Din ångest är din själ och ditt rum är din borg, din cell, din vän. Jag har aldrig behövt känna mig så dålig, men jag har varit nära. På något sätt har jag orkat mig upp ur sängen fast jag velat ligga kvar och gömma mig och aldrig mer vakna upp igen. Jag har varit rädd för männsikor, det sociala, kommunaltrafik, alla fordon som rör sig som man själv kan åka i, speciellt plan. Sen även att gå ut, festa, ha press stress och behöva göra någonting, mörker, gränder, otroligt mycket förutfattade meningar spökade i mitt huvud, jag var rädd för världskatastrofer, terrorister, ljud, röster, ensamhet m.m Allt detta gjorde mig rädd och ångestfull. Allt gjorde mig rädd, men jag gjorde det ändå, iallefall nästan allt. Jag sa dock även nej, till: Fester, middagar, resor, kurser, uppgifter och dylikt, men mycket sa jag ja till. Jag grät hela tiden, och jag skrek inombords, Jag var så rädd och det gjorde mig väldigt trött. Jag sov mycket, grät lite, gjorde det jag var tvungen att göra och gömde mig i mitt rum.
Många har jag hört säga, men vadå du klarar ju det, det är väll inte så farligt, du måste börja att göra lite mer, träffa människor, börja jobba, plugga lite mer, städa ditt rum mer, du mår sämmre annars. Ingen vet egentligen hur man mår, till 100%, ingen vet vad man har inom sig.
När man ligger där i sängen och skippar efter andan för att gråten har liksom fastnat i halsen samtidigt som man gråter, samtidigt som man skakar febrilt och håller på att svimma och när pulsen går i 1000. När det ända man tänker på är att dö. Paniken över att man nu är tvungen att vara kvar, för man kan inte springa ifrån sig själv. man kan inte springa ifrån sin själ. Den som värker så i kroppen. Jag kan ibland känna mig stolt att jag i varje fall klarat mycket och kommit över mycket med min ångest. Men en sak som jag också har förstått är att den alltid kommer att finnas, jag är en människa med mycket ångest och som har lätt för att få panik. Det viktigaste för mig är nu att jobba med det och lära känna mig själv och min kropp ännu bättre än vad jag någonsin gjort och få verktyg att jobba med, när skiten sätter igång. Det kan vara svårt dock när det känns som att man håller på att dö.
Jag är ibland rädd för att falla tillbaka och bara ha mörka dagar, men har insett att det inte går att tänka så, man måste ta tag i sitt liv och sin problem fort, man måste våga inse sanningen och kolla döden i vitögat ibland. Jobba med dig själv och tänka att det inte är så farligt, och framförallt att det är okej att må dåligt och det är okej att ha dåliga dagar, och om det där dåliga dagarna blir till dåliga veckor, månader och år kanske man ska prata med en psykolog eller på något annat sätt ta hand om det. Våga prata om det, våga vara i det och våga ta tag i det. Det är en process som tar en jävla tid och något som är det svåraste jag någon sin gjort. För det är verklign lättare sagt än gjort.
